Okej, jag är och har länge varit feminist, inget konstigt med det och jag tänker minsann fortsätta vara det. Hursom, ibland så får illusionen om jämlikhet sig en törn när man (läs jag) inser att jag kanske inte är så jämlik och feministisk som jag själv trott.
Först, jag och min pojkvän är väldigt uppdelade på många sätt. Datorer är något som HAN fixar med, jag har aldrig varit så intresserad egentligen, så, det är hans område, det är han jag frågar när min dator gör uppror. Jag är å andra sidan mer en bokmänniska, läser mycket och gärna och kan tillföra mer kulturella bitar till vårt liv. Här skulle man ganska lätt kunna säga att vi båda passar in rätt bra i de mallar som finns för att vara man respektive kvinna.
Sen, om man går vidare till hushållet. Jag är nog en av de slarvigaste, stökigast och segaste människor man får leta efter – även om jag gärna gör saker här hemma så drar jag mig ofta för det väldigt mycket längre än han gör (han är lite av en manisk pedant ibland, ganska rart :) – att han sen är utbildad kock gör ju tyvärr uppdelningen av vissa sysslor typ laga mat vs. diska ganska uppenbara (dock har en nyinköpt diskmaskin faktiskt påbörjat en förändring på detta området, äntligen!). Hursomhelst, här kan man ganska tydligt se att vi går utanför typiska mönster, jag som kvinna är väldigt slarvig och stökig medans han är raka motsatsen.
Dåså, en poäng kanske vore på sin plats: Det som jag inte har nämnt är mer praktiska saker rörande hemmet som innefattar bland annat installeringen av den ovannämnda diskmaskinen (gjord av sambon), bytandes av lampor, uppsättandes av tavlor etc – in short: det mesta som inefattar objekt som exempelvis en verktygslåda. I allt detta tar jag ofantligt dålig plats, det är inget jag skyller på sambon för jag vill nog helt enkelt inte. Men, igår ställdes allting på sin spets – halva lägenheten slocknade och jag kunde ganska lätt konstatera att jag inte visste var proppskåpet fanns överhuvudtaget något man kan tycka att jag borde veta med tanke på att jag bor ensam halva året ungefär. Så vad gör man? Jag ringde min mamma som fick coacha mig när jag letade reda på proppskåpet och ganska enkelt kunde återställa livet till normalt med el och allt det där som behövs.
Överlag, själva händelsen i sig, att bli av med lite el, är inte så traumatisk alls men det faktum att jag inte visste var det sablarns proppskåpet var fick mig att tänka efter lite – men, nu vet jag det och det är jag glad för. Och nu kan jag lova att jag kommer byta glödlamporna som är sönder i hallen snarast, för – innan hade jag nog väntat och låtit min sambo fixa det när han kommer hem om sex veckor – men, inte nu inte!
Mer om proppskåp, hemmet, trauma, el, livet, vardag, jämställdhet, feminism, feminist
