Mitt år i lumpen – Nelins goes über personal

Okej, för att verkligen få en inblick i min viktresa så tror jag att ett inlägg om lumpen är nödvändigt.

Först, perioden innan lumpen var nog då när jag vägde som aldra mest, såhär i efterhand så kan jag säga att någon exakt maxvikt finns inte. Efter mina tonårsår när jag kämpade med självbild och ångest så slutade jag helt enkelt väga mig. På gott och på ont. Jag mådde ju bättre rent psykist men rent fysiskt så tappade jag kontroll över vikten. den gissning jag kan ge är att jag tror att jag har legat runt den tresiffriga strecket, men, jag tänker inte ens skriva det för det känns så främmande och hemskt faktiskt.

Hursom, lumpen året: Att göra lumpen är OTROLIGT krävande både fysiskt och psykiskt. All självbild man har alla tankar om hur man klarar stress och den beroendeställning det är att vara värnpliktig testas till bristningsgränsen om och om och om igen.

Det är väl ganska uppenbart att med ett BMI på ca 36 så är man en kluns utan dess like och att orka med det snabba tempot som lumpen innebär är en utmaning utan dess like. Jag hade problem, stora problem, efter första dagen trodde jag att jag skulle dö, jag var helt säker på att jag skulle bli hemskickad för att jag inte höll måttet. Men, jag stannade, det gick om än dåligt så gick det. Och, tro det eller ej, men när jag insåg att den fysiska biten inte var den enda biten så blev det lite lättare. Visst, det var oundvikligt, för att vara en bra soldat så måste man vara i bra form och där falerade jag.

Men, märk min förvåning när jag vid hemgång efter de första två veckorna fick gå och hålla byxorna uppe så att jag inte skulle tappa dem.

Det som gjorde lumpen så annorlunda från mitt vanliga liv var inte antalet träningspass i veckan utan det var vardagsträningen. En majoritet av allt vi gjorde både under de första två veckorna men även under hela året innebar fysisk aktivitet, exercis, vapen övningar, gå eller springa till och från förrådet, ridpass, upp och ner

för alla jäkla trappor osv osv. Och chocken var enorm, för jag tränade en del innan inryck, kanske inte så mycket men jag tränade ändå, men, chocken var enorm och det var den omställningen framförallt som slutligen skalade av 25 kilo.

Maten ska nämnas också, för även om man unnar sig läsk och godis ibland så är det i grunden en OTROLIG

lyx att få mat serverad tre gånger om dagen och de rutinerna var något jag saknade innan och de rutinerna gav också en push i rätt riktningt.
Sen, det måste erkännas att vid vissa tillfällen när livet var allmänt jävligt och lumpen bara kändes skit då åt jag dåligt, hoppade över måltider och levde mest på sallad. MEN, i det stora hela så var det rutiner och levnadssätt som förändrade mig.

Så, visst märkte jag att jag gick ner i vikt, uniformen blev för stor, brutalt för stor faktiskt och jag fick byta ner mig två storlekar, men, min skräck för vågen fanns kvar så när det närmade sig utryck, muck, och vi skulle göra tester för att kunna bedöma skillnaden jämfört med inryck så tvingades jag slutligen att ställa mig på vågen. När den visade på 76 kg så fick jag en otrolig chock, det var för mycket för att förstå, hur kunde jag ha blivit av med en fjärdedel av mig själv? Gissa om jag blev glad :)

Så, året slutade bra, jag var nöjd och allt kändes lagom. Men, jag är sån att när jag mår bra så tänker jag att nu kan jag slappna av, no no no! Och, jag slutade väga mig igen, dumt beslut, när jag sen såg våra semester bilder i våras och insåg skillnaden så bestämde jag mig. Och här är jag :)

Vill man se fler bilder så finns det här i min gamla blogg eller så kan man kika in på plutonens bilddagbok. Och här finns ett klipp från en SIB övning.

Mer om: lumpen, viktnedgång, viktresa, erfarenhet, våg, rutiner