Jag är en typisk såndär jojo – hela mitt liv har jag gått upp och ner i vikt varesig jag har velat det eller inte. I tonåren hade jag det riktigt jobbigt, att jag hade ätströningar tänker jag inte påstå men mat användes på olika sätt som uttryck för att jag inte mådde som jag skulle.
Efter ett år i lumpen i lite mer vuxen ålder hade jag plötsligt tappat i runda slängar 20-25 kilo(låg vid årets enda vägning på ca 76kg), helt plötsligt var allting lite lättare men efter MUCK och utan militärens diciplin och lite mer aktiva livsstil så svänger vikten mer och mer uppåt igen. Att jag igenom flera år nu i stort sett totalvägrat att väga mig gör att jag inte riktigt ser förändringen innan den är väldigt markant, detta för att vågen alltid associerats med ångest för min del – men, det får jag ta och ändra på nu.
Efter en hel del funderande så ska jag ge mig på något lite mer kontrollerat, jag provar GI som jag har läst så mycket om hoppas på det bästa. Får se hur det utvecklar sig men att göra något är iaf att göra något. Det första steget kommer att vara att ta fram den hatade vågen och det skrämmande måttbandet för att markera början fredagen den 4e april 2008.
